Förlorad heder och maktlös vrede

Konton försvinner. Utmärkelser försvinner. Det är i grunden vad digitala saker är byggda för — att vara till hälften verkliga, precis tills man behöver att de ska vara det.

Så jag skrev in mitt namn på nytt idag. Igen. Och allt jag samlat — varje märke, varje sak jag satt uppe om nätterna för att få — borta. Jag har testat funktioner, delat texter, tjatat om Storify till folk som inte frågade. Belöningen blev ett rent blad. Nu klättrar jag samma berg en gång till, som en riktigt envis iller.

Jag lät det låta som teater när jag skrev om det. Det är inte teater. Jag är faktiskt arg, och arg på det sätt som är värst: maktlöst. Man kan inte mejla ett system och kräva sin heder tillbaka.

Men det är inte kontot som håller mig vaken. Det är det andra. Att någon kan bete sig som ett svin mot en människa som ger allt och bara ber om vanlig respekt. Ett förlåt utan innehåll är bara ett ord som blivit utnött av folk som aldrig menat det.

Min mormor sa att blodsband inte betyder något där kärleken saknas — att familj är något man förtjänar. Vid fyrtioett vet jag att hon hade rätt, vilket är den dyraste sortens rätt att ha fått bevisad. Jag anade det redan som barn. Sedan hoppades jag i alla fall att jag hade fel. Det är där jag är mjuk, och det vet jag om mig själv.

Min lojalitet är brutal. Nästan dum. Men den är min, och jag skulle inte byta den mot ett skåp fullt av märken.

Vreden får sova med mig i natt. Den släcks inte. Men den vet ändå vem den bevakar.