Robban, återfallet och Hanna

Täcket låg på golvet när jag vaknade. Robban sov naken bredvid mig, och det första jag gjorde var att väcka honom med en puss.

Jag vet inte riktigt vad han är. "Bästa vän, typ." Det där lilla ordet gör så mycket arbete. Kanske behöver inte allt ha ett namn för att vara verkligt. Eller så är det bara att jag inte vågat sätta ett ännu. Det finns något fint i att inte veta, tänker jag. Och samtidigt något som skaver lite.

Vi somnade om. Sen var klockan 13 och vi flög upp båda två, han till skolan för att hämta sina döttrar, jag till mottagningen. Konstigt hur en morgon kan vara så långsam och sen plötsligt så snabb. Som om tiden legat och väntat på att vi skulle vakna, och sen tappat tålamodet.

Jag var ledsen när jag kom till Per. Återfallet dagen innan låg tungt. Han sa att jag inte skulle skuldbelägga mig, utan tänka på vad jag klarat de senaste veckorna. Att jag varit fri i över en månad. Jag vet inte varför det är så mycket lättare att räkna det man misslyckats med än det man klarat. Som om det ena väger mer, fast det kanske inte gör det alls.

Sen åkte jag till Hanna, för jag ville inte vara ensam hemma. Vi har suttit här hela kvällen och pratat framför en tv jag inte ens vet vad den visar. Dagny ligger bredvid mig och gosar. Jag älskar den hunden av hela mitt hjärta.

Att inte vara ensam. Det låter så litet. Det var nog det största idag.

Hemläxa

Nästa gång skulden kommer krypande — försök att räkna dagarna du klarat innan du räknar den du inte gjorde. Bara som ett experiment, för att se vilken siffra som faktiskt är störst.