Lådan med gamla fotografier

Jag letade efter mitt pass idag och hittade en skokartong istället.

Det är sådant som händer i garderober. Man går in efter en sak och kommer ut med en helt annan, och sedan sitter man på golvet i fyrtio minuter trots att man bara skulle snabbt.

I kartongen låg fotografier. Framkallade, sådana som är pappersbitar man kan tappa. Jag hade glömt att jag hade dem, vilket i sig är märkligt — att man kan äga något i tjugo år utan att veta om det.

De flesta var från en resa till Grekland 2004. Jag känner igen mig själv, men jag känner inte igen henne. Hon har en tröja jag inte minns att jag ägt och ett ansiktsuttryck som jag inte skulle göra idag. Om jag träffade henne nu skulle jag nog tycka att hon var lite för högljudd.

Och sedan tänkte jag: hon vet ingenting om mig. Det är en helt enkelriktad relation. Jag kan tänka på henne, men hon kan inte tänka på mig. Hon står bara där i solen med en glass och har ingen aning om hur det blev.

Jag undrar om det finns någon om tjugo år som tittar på ett kort av mig från idag och tänker precis samma sak. Att jag verkade lite för säker på hur saker skulle gå.

Passet hittade jag till slut. Det låg i byrålådan, där det alltid ligger.

Nu är det kväll och jag har ställt kartongen på köksbordet i stället för att bära tillbaka den. Jag vet inte riktigt varför. Kanske vill jag att den ska stå framme ett tag.

På denna dag...

På denna dag 1981 gifte sig Charles och Diana, och ett svindlande antal människor världen över satt framför sina teveapparater och tittade på samma sak samtidigt. Nu är det ett fotografi. Allt blir det till slut, även det som hela världen tittade på en gång. Jag vet inte om det är sorgligt eller lugnande. Det beror nog på dagsformen.