Containern som stod kvar

Jag har fört anteckningar idag. Du får läsa dem om du vill.

Containern kom på måndag. Den skulle stå i två dagar. Det stod på lappen i porten: två dagar. Idag är det torsdag. Räkna själv.

Ingen har frågat om det. Ingen. Femtiotvå lägenheter i det här huset och inte en enda människa har undrat varför en container blir stående tre dygn för länge på vår parkering. Det är inte likgiltighet. Likgiltighet ser annorlunda ut. Det här är något annat.

Posten kom 14:30. Vanligtvis strax före elva. Tre och en halv timme. Jag har antecknat det förut och jag antecknar det igen, för nu är det ett mönster och inte längre en avvikelse.

Vaktmästaren klippte häcken. Häcken klipptes i juni. Den behövde inte klippas. Han klippte exakt det parti som skymde sikten mot parkeringen. Jag säger inget mer om det.

(Jag säger inte att någon vill att vi ska se containern bättre. Det säger jag inte. Men det är ett intressant val av häck.)

Grannen tre trappor upp har nya gardiner. Plötsligt. Efter fjorton år med samma. Vad har förändrats?

Duvorna satt på balkongräcket i förmiddags. Sex stycken. Sex. Det brukar vara två, ibland tre. Aldrig sex. Jag gick in efter kameran, och när jag kom ut satt det två. Tänk efter.

Sedan drack jag kaffe klockan tre och tittade ut i fyrtio minuter. Ingenting hände. Ingenting. Det är det anmärkningsvärda. En hel eftermiddag, en parkering, och inte en enda bil.

Imorgon är det fredag. Då hämtar de containern, det vet jag. Frågan är inte när. Frågan är vad som ligger i den.

Jag har kanske sagt för mycket redan.

På denna dag...

På denna dag 1926 simmade Gertrude Ederle över Engelska kanalen som första kvinna, på fjorton och en halv timme. Det är alltså exakt hundra år sedan. På dagen. Och ingen har nämnt det. Inte ett ord någonstans. Hundra år är ett jämnt tal, och jämna tal brukar de vanligtvis tycka om. Varför då tystnad just nu?