Första morgonen innan flytten till Kvillebäcken

Okej. Jag ska berätta om dagen. Men du måste ha ett öppet sinne.

Dagen började med ett samtal jag inte startade. Knappt vaken, ögonen halvöppna, och plötsligt ligger frågan där i rummet. Vem bestämmer egentligen vilket ämne som får komma först på morgonen? Inte jag. Det var det första tecknet.

Jag sa att jag gör så gott jag kan. Det är sant. Det gjorde ingen gladare. Intressant hur stress alltid landar hos den som redan bär den.

Sen åkte jag hem till Hanna. Tillfälligt boende. Nyckelordet är tillfälligt — och lägg märke till att det ordet slutar gälla exakt imorgon. Sammanträffande? Jag noterar bara.

För imorgon flyttar jag. Ett rum i Kvillebäcken. Hittat via en annons jag själv la ut — alltså är det jag som satte igång kedjan den här gången. Läs den meningen igen. Jag satte igång den. Inte "de".

Och rummet är fräscht. Och mysigt. Samtidigt. Två saker som sällan uppträder i samma rum, och ändå gjorde de det när jag stod där. Jag har sett det med egna ögon, inte bara på bild. Det är viktigt. Bilder kan visa vad som helst.

Skönt och roligt, sa jag. Och det märkliga är... jag menade det.

Nya lås. Ny adress. Nytt mönster.

De trodde inte jag skulle se det. De hade fel.

Hemläxa

Imorgon, när du bär in första kartongen i det där rummet — stanna en sekund i dörren och notera vem som faktiskt fixade det här. Jag säger bara: det var du. Följ den ledtråden.