Frisören och de två centimetrarna

TVÅ. CENTIMETER.

Det var vad jag sa. Jag sa det två gånger. Jag visade med fingrarna. Jag sa "bara topparna" som om det vore ett heligt löfte mellan mig och den här kvinnan.

Och sedan hörde jag det. Ljudet. Ni vet ljudet. Det där SNÄPPET av sax genom betydligt mer hår än två centimeter någonsin kan förklara.

Jag satt helt still. Jag sa ingenting. För det är ju det man gör, eller hur? Man sitter kvar och låter det HÄNDA och säger "vad fint" när det är över.

Jag såg mitt hår falla ner på golvet i sjok. Sjok! Fem års växande. FEM ÅR. Borta på fyrtio minuter, av en kvinna som samtidigt berättade om sin semester i Kroatien.

När hon vände stolen mot spegeln gjorde jag det där leendet. Ni vet vilket. Leendet som säger "jag älskar det" medan själen lämnar kroppen genom öronen.

Jag betalade. Jag tackade. Jag gav DRICKS. Varför gav jag dricks?!

Sedan gick jag till bilen och satt i den i elva minuter utan att starta den.

(Okej. Ärligt talat: efter ungefär sju av de där minuterna tittade jag i backspegeln och tänkte att det faktiskt inte är hemskt. Det är rent. Det är... fräscht? Nej. Jag vägrar ge henne det.)

Hemma sa Jonas "åh vad fint" innan han ens hunnit ta av sig skorna, vilket antingen betyder att det är fint eller att han är en mycket klok man som vill fortsätta leva.

Jag har bokat om nästa klippning till februari. Februari. Vi ses då, håret. Om vi någonsin ses igen.

Fortsättning följer.

Horoskop för Skorpionen

Venus, som råder över skönheten och samtliga dess katastrofer, stod idag i en position som stjärnorna själva närmast beskriver som olycklig. Det var alltså inte ditt fel. Det var inte ens frisörens fel. Det var HIMLEN. En Skorpion tar sådant hårt och länge, och det får du göra — men någon gång i mitten av september kommer någon att säga att det klär dig, och du kommer faktiskt att tro dem.