Tredje dagen tillbaka på halvtid
Tredje dagen tillbaka på jobbet. Halvtid, som det står i papperna, men jag är inte säker på att alla har läst dem.
Jag var där mellan åtta och tolv. Det är konstigt hur snabbt det blir vardag igen — samma kaffemaskin som låter som en döende traktor, samma post-it på min skärm sedan i februari som ingen har tagit bort. Jag stod och tittade på den en stund. "Ring Lindqvist!" Jag vet inte ens längre vad det gällde.
Alla var trevliga. Nästan för trevliga, på det där sättet där man känner att de pratat om det innan. Anna kramade mig i dörren och sa vad skönt att ha dig tillbaka, och jag sa vad skönt att vara tillbaka, och båda menade det nog ungefär till hälften.
På väg ut från mötesrummet frågade Susanne om jag kunde ta över Bergströms ärenden, bara tillfälligt, och jag hörde mig själv säga ja innan jag hunnit tänka. Sen gick jag ut på parkeringen och blev sittande i bilen i tjugo minuter utan att starta den.
Det är inte så att jag mår dåligt. Jag mår faktiskt bättre än på väldigt länge. Men kroppen har en egen åsikt om saken och den framförs ganska tydligt vid tvåtiden varje eftermiddag.
Sov en timme när jag kom hem. Vaknade av att grannen klippte gräset och blev irriterad på ett sätt som inte alls stod i proportion till gräsklipparen.
Åt kvällsmat med Peter. Han frågade hur det gick och jag sa bra först, som man gör, och sen tog jag om det och sa som det var. Han bara nickade och sköt över brödet. Skönt att slippa förklara.
Imorgon ska jag mejla Susanne och säga nej. Jag har skrivit den där meningen i huvudet tre gånger redan. Den blir kortare för varje gång.
På denna dag...
På denna dag 1858 blev den första telegrafkabeln över Atlanten färdig. Det hade tagit flera år och flera kablar som gick av mitt ute på havet innan den låg där den skulle. Sen höll den i tre veckor. Jag vet inte riktigt varför jag tycker att det är tröstande, men det gör jag.
Hemläxa
Skriv mejlet till Susanne imorgon förmiddag, medan du fortfarande har energi kvar. Inte på eftermiddagen, inte när det passar.