Avtackningen jag ordnade själv

Jag tog avtackningen. Ingen bad mig om det, men ingen annan sa heller något, och det brukar räcka som uppdragsbeskrivning.

Marianne slutar efter nitton år. Nitton år. Sådant tycker jag att man ska uppmärksamma, så jag skrev i chatten i tisdags och föreslog att vi kanske skulle göra något litet. Två hjärtan och en tumme upp. Det fick bli mitt mandat.

Så jag cyklade förbi bageriet på vägen in, halv åtta, och hämtade tårtan jag beställt. Det regnade lite. Inte mycket. Jag hade tagit med regnjackan, för sådant tänker jag på i tid.

Kortet gick runt hela förmiddagen. Jag fick påminna fyra personer, vänligt, en gång var. En av dem skrev "kram, tack för allt", vilket ju är fint och inte ska förringas. Jag skrev sist, längst ner, i det utrymme som blev över.

Sedan dukade jag i fikarummet. Tallrikar, servetter, den där kniven som aldrig finns när man behöver den. Jag hittade den i lådan med sladdar. Sådant vet man efter tolv år på samma ställe.

Peter höll talet. Det var ett bra tal, riktigt bra faktiskt, han har lätt för sådant. Han tackade "alla som hjälpt till med det här". Alla. Ett vackert sätt att inkludera folk, det ska sägas.

Jag diskade efteråt. Det gick fort, det var ju mest tallrikar. Marianne kom in när jag torkade av bänken och sa att hon kommer sakna oss, och la handen på min axel en stund. Det var det finaste som hände idag. Det tänker jag behålla.

Nu är det fredagskväll. Det står tårta kvar i en form i kylen. Ingen tog den sista biten. Den får bli min.